Maskintovad kofta

Experiment är kul.

Experiment som tok-lyckas är ännu kuligare.

Jag har en garn-vän som ger mig vitamininjektioner. Vi diskuterar kommande färgningar, garnkvaliteter, tänkbara projekt, experiment och choklad. Hon pratade glatt om tankar på en kofta som kunde vara som en kappa som kunde vara lite tjockare som kunde vara en uppifrån-och-ner som kunde vara kul att se hur den blir. Visualiseringen skedde främst med händerna. Och med många ord. Och jag tror att jag fick tag i idén.

Så hem och till stickorna. Vårt handfärgade lite tunnare yllegarn stickades till en kofta som såg närmast anskrämlig ut. Men med slutresultatet i tankarna stod jag ut med synen.

Jag slängde koftan i maskinen tillsammans med tonårsjeans, valde entimmesprogrammet och blundade när jag tryckte på knappen.

Ut kom någonting betydligt mindre och böckligare. Men jag visste ju vad jag skulle göra. Medan koftan var fuktig så drog jag och formade den till något som jag tror skulle passa en ung kvinna på ca 60-70 cm.

Eller vad sägs om denna sötkofta? Tovningen utjämnade anskrämligheterna och nu behöver jag ha experthjälp av vitaminvännen för val av knappar. Så fyra knapphål väntar på kompisar innan koftan kan värma en liten.

Klart jag kunde ha fixat allt färdigt innan jag berättade åt er, men det här var så bra att jag inte kan låta bli att dela.

NU!

För det här med tålamod är överskattat. Särskilt när man tok-lyckas.